Lite jobbigt igen

Jaha, så blev jag av med gipset förra tisdagen och röntgen visade att allt såg normalt ut. Dessutom var ärret på högra foten mycket finare än förra ången, så jag var så glad och tacksam. Min läkare och jag kom överens om att vi skulle avlägsna skruvarna i min gamla stelopererade stortå på vänster fot någon gång före påsk. Skruvhuvudena gör ont när jag har skor på mig, vilket har varit obehagligt och jobbigt och en källa till stor irritation. Min nyopererade fot överansträngde jag förstås nu under julen, så den är tjurig och svullen och hälen värker och gör ont. Hoppas verkligen att det går över, men idag känns det riktigt jobbigt.

En liten tripp till München

Så här ser plastgipset ut som jag fick efter det att stygnen togs och här sitter jag i godan ro och stickar framför öppna spisen hemma i Stockholm. Sämre kan man ha det. Men nu har jag alltså åkt iväg en sväng till München och flygresan gick faktiskt riktigt hyfsat - med gipset i en svart fotbollsstrumpa och en sula med remmar att kliva på. Snön vräker ner, så det är inget väder för kryckförsedda personer att vara ute i. Om exakt en vecka skall gipset tas av. Foten känns ganska snäll och jag hoppas att ärret ser finare ut denna gång.

Fri från abstinens än en gång

Så här ser vädret ut idag. Jag håller mig inne förstås. Nu har snart fyra veckor gått sedan mitt fotledsbyte på höger sida. Smärtorna har klingat av rätt bra i foten, men först igår blev jag av med abstinensen efter utsättande av morfinet. Jag visade denna gång prov på alla de trista abstinensyttringar man kan tänka sig; ihållande illamående, diarré, rinnande näsa, frossa, svettningar, olust och rastlöshet. Jag trappade kanske ned för fort den här gången också, men jag ville bli av med giftet och hoppades att det skulle gå bra, vilket det sannerligen inte gjorde. Exakt en vecka tog det innan jag kände mig helt OK. Nu tar jag bara Alvedon, för min läkare tycker att jag skall undvika Voltaren (min favoritmedicin mot smärta)tills gipset är borttaget. Tydligen kan den blodförtunnande substansen i Voltaren inverka menligt på läkningen. Om två veckor - den 18 december - blir jag av med gipset i alla fall, så till jul kan jag kanske ha normala skor på båda fötterna, vilket var mycket länge sedan.

Hemma igen efter operation nr 2

Ja, nu är jag saligen hemma igen och min operation ägde rum för precis åtta dagar sedan. Bilden är från sjukhuset dag två efter operationen. Jag fick en ny led och proceduren var i stort sett densamma jämfört med förra gången. Överlycklig är jag i alla fall och skall med liv och lust gå in för att rehabiliteringen skall gå bättre än förra gången. Det är inte orimligt, eftersom jag då också hade min stelopererade stortå att pipa över. Just nu är jag rätt drogad av all mina smärtstillande piller, men jag vet ju att bör släppa dem inom en tio dagar, så då får jag väl gå över till champagne i stället.

Redo för ny fotled

Ja, nu är det bara ett par dagar kvar innan jag åter ligger under kniven, nu med min högra fot. Det är hög tid och ingenting att vänta på för foten mår riktigt dåligt. Jag är mycket nervös över ingreppet, eftersom jag inte vet om det blir en ny fotled eller en steloperation. Jag kom hem efter en vecka i Philadelphia i fredags och upptäckte att min vänstra opererade fot hade svullnat rejält efter flygresan. Jag bär ju ständigt Mepiform-plåster på ärret, men det såg inte så kul ut därunder, så jag bestämde mig för att låta ärret vara utan plåster ett par dagar. Men nu ska jag väl sätta på Mepiform igen. Lite pyssligt är det att sköta om sig, men man hoppas ju att det skall ha effekt.

Ny operationstid!

Igår fick jag besked om min nya operationstid för min högra fot. Det blir den 7 november - alltså om en månad ungefär. Det känns så bra och nu hoppas jag bara att det skall bli en ny fotled och inte en stelopererad fotled. Ja, jag klarar väl det också, men det skulle kännas som ett stort nederlag på något vis. Men nu ska jag tänka positivt och inte fundera över problem innan de har dykt upp.

Bassängträning och hårda cykelturer

Ja, nu var det två veckor sedan jag började simma i Olympiabadet här i München. Första veckan simmade jag tre gånger. Jag bestämde mig för 500 m per gång och tränade lite joggning vid kortsidan, där det var tillräckligt grunt. Den andra veckan simmade jag 4 ggr, men tyvärr joggade jag lite för mycket en dag, så då fick jag otroligt ont över den inre fotknölen på min opererade fot. Den svullnar lätt just över den inre fotknölen, så jag får nog

vara lite försiktig. De två söndagar som gått har vi också gjort rejäla cykelturer på c:a tre mil. Det känns ordentligt i låren och jag måste komma ihåg att stretcha efteråt. Det känns så bra att komma igång och bygga upp musklerna som så snabbt försvann efter operationen. Måtte jag nu bara få en operationstid för min högra fot också! Jag hoppas så på en ny fotled, men jag vet att det kanske inte går, utan man kanske måste steloperera foten istället. Det vill jag då rakt inte. Och titta, nu ser mitt ärr lite trevligare ut, eller hur. Jag har på Mepiform, som täcker ärren och skall göra ärren så fina som möjligt.

Längtar efter bassängträning!

Fortfarande har jag inte börjat träna i bassäng än, viket är mitt mål inför nästa vecka. I måndags var jag i alla fall och rekognoserade vid Olympiaparkens stora och pampiga simhall. Där kan man gå och simma för reducerat pris om man kommer tidigt på morgonen. Det är bara ett litet sår kvar nu. Hoppas jag kan gå dit på måndag.

Ökning av träningsdos - lite varje dag

Nu börjar det bli kontinuitet på promenaderna. Jag har sedan i lördags gått samma sträcka varje dag och lagt på 150 m extra varje dag. Min vänstra fot känns faktiskt bättre. Jag talade med min läkare igår och bad då henne om att få operationen av den högra foten så snart som möjligt, helst i slutut av oktober. Kanske går det inte att ge mig en ny led, sa hon. Om leden är alltför trasig måste den stelopereras. Det kändes inget kul att få höra det. Men hon skulle göra vad hon kunde, det lovade hon. Jaha. Det är bara att hoppas.

Cykeltur och lite kultur

Ja, nu är jag säkrare i sadeln bokstavligt talat och vinglar inte så mycket på cykeln. Idag företog jag en cykeltur till en konstutställning, där jag travade runt med en bekant i en och en halv timme och sen blev det lunchpaus ytterligare en timme. Därefter bar det av hem igen och jag stannade och handlade lite middagsmat på vägen. Efter det var fötterna ganska möra och då var det skönt att vila. Såret mår bättre och bättre, men det är inte helt läkt ännu. Geduld = tålamod = något som behövs i stora mått.

Drygt en vecka senare - på cykel och bakom ratten.

Ja, den gångna veckan var jag till att börja med lite mera stillasittande, för att såret skulle läka lite bättre. Så har också skett, även om foten inte är badbar ännu på ett tag. Så fort allt är torrt och fint ska jag gå till badhuset och börjar träna. I morgon ska jag gå till en ortopedisk skomakare och beställa en sulförhöjning på en en bekväm toffel, så den kommer i samma höjd som högerfoten, som ju alltid måste ha en sko med klack på minst tre cm för att jag alls ska kunna gå på den. Däremot får jag inte träna min vänstra fot med klack, utan foten skall rulla från böjd vrist till sträckt på varje steg. Igår tog jag dock min första cykeltur sakta och försiktigt och idag satt jag bakom ratten för första gången på två månader. Det kändes bra att vara tillbaka i gamla vanor igen.

Längre promenad

Igår gick jag en längre bit - kanske 1.8 km - vilket kanske var i längsta laget. Jag hade bara en krycka och platta skor på båda fötterna, vilket var rena döden för den högra foten som inte är lagad än och egentligen inte tål ett sko utan klack. På kvällen ömmade båda fötterna rejält och jag lovade mig själv att inte göra om denna promenad annat än med två kryckor och klack på högerfoten. Så skedde alltså idag och nu känns det mycket bättre. Såret under stödstrumpan verkar faktiskt också läka rätt bra, men långsamt. Tålamod och tid är vad som krävs, som alltid när sår och sorger skall läka.

Stödstrumpa på!

Jaha, nu fick jag en tillrättavisning - stödstrumpa skall vara på, även om foten inte är direkt svullen. Den påskyndar uppenbarligen sårläkningen också och skall därför användas. OK! Jag talade med en expert på sårvård, som berättade detta. När sedan såret är helt läkt och torrt kan man använda "Mepiform", som på ett dramatiskt sätt gör ärret nästan osynligt. Mer om detta senare.

Fult sår under gipset

Ja, så här trist såg det ut när gipset tagits av efter en dryg månad, vilket var en stor besvikelse. Men jag kämpar på och låter såret torka under dagen så hoppas jag att det snart skall se bättre ut. Stödstrumpan, som var påbjuden, tänker jag inte sätta på, för det mådde inte ärret bra av, kunde jag konstatera. Foten är inte särskilt svullen förresten, så jag tror det är OK. Men om jag går ut på stan så tar jag på mig en vanlig strumpa för att inte få in smuts i såret.

Första månaden efter fotledsbytet

Efter operationen tillbringade jag tre dygn på sjukhuset, först med en smärtstillande kateter, som gick ner i foten och som lindrade smärtupplevelsen avsevärt den första tiden efter ingreppet. Parallellt fick jag tabletter och sprutor och kunde själv be att få påfyllning efter behov. Jag låg på en sal med tre andra kvinnor och vi utvecklade ett ovanligt gott kamratskap i vårt engagemang i varandras krämpor och stämningen var i högsta grad skämtsam. Det kändes riktigt tomt efter att ha lämnat dem. Men vi håller reda på varann via mejl och hör av oss med jämna mellanrum. Väl hemkommen och gipsad tog vardagslivet vid och jag var en ganska krävande patient, som behövde hjälp med det mesta. Min dos läkemedel var: Kl. 6.00 en 1g tablett Alvedon samt en långtidsverkande morfintablett. Sen kunde jag fylla jag på med Oxynorm (mera morfin)efter behag under dagen. Kl. 12.00 mera Alvedon och kl 18.00 Alvedon och morfintablett samt en spruta blodförtunnande i bilringen runt magen. Det här klarade jag mig finfint på, men mitt stora bekymmer var att jag inte fick dricka någon champagne. Det hade min kära vän och livmedikus dr. C.S. beordrat. "Aldrig vin eller sprit tillsammans med morfinpreparat", löd hennes order. Stränga order var också att ha foten i högläge så gott som hela tiden, vilket inte var svårt, eftersom blodet rusade ner i foten innanför gipset när benet var i lodrät ställning, vilket omöjliggjorde några längre perioder stående. Jag tog mig fram med två kryckor, men fick ändå stödja på foten. Men ingenting kan man ju bära med sig när man har kryckor, så ett förkläde med rymliga fickor kom väl till pass när jag förflyttade mig i lägenheten. Böcker och dvd:s hade jag som förströelse och jag kunde sova hyfsat på nätterna den första veckan. Dessutom mottog jag välkomna besök av rara barn, vänner och grannar. Gipset krånglade efter en tid, så jag fick ett nytt gips innan jag jag gav mig av till vårt sommarhus. Då beslöt jag mig också för att sluta tvärt med morfinet så att jag äntligen kunde få mig lite champagne vid något trevligt tillfälle framöver. Då fick jag för första gången i livet erfara vad abstinens betyder och min kropp fick smaka på en vånda utan dess like i ungefär två dygn. Sen var allt som vanligt igen och jag satt med mitt gips i tre veckor och försökte promenera lite dessemellan. Tyvärr krånglade gipset ytterligare en gång så jag fick en dag ta mig till sjukhuset och byta gips igen. Glad var jag den 3 augusti då jag äntligen slapp mitt gips och kunde börja träna min svårt ärrade, men förhoppningsvis friska fot.

Ny fotled på Nacka Sjukhus

Den 27 juni 2012 genomgick jag en fotledsoperation på Nacka Sjukhus. Man satte in en ny fotled i vänster fot samt stelopererade min vänstra stortå. Jag hade långt gången artros i båda fotlederna, men min vänstra fotled gjorde allra mest ont, så den tog man först. Det här är ingen operation man beslutar sig för att genomföra i första taget, för den är mycket komplicerad och rehabiliteringen kräver en del av patienten. "Det är ingen picknick", som amerikanerna säger, fast jag vet att alla upplever smärta och konvalescens på olika sätt. Dock jag vill kort och gott påstå att man skall vara rejält rörelsehindrad för att ge sig på ett fotledsbyte. Jag är oändligt tacksam att det går att göra idag och även om min själ och mitt hjärta stundtals befinner sig någonstans i slutet av 1800-talet, så är jag överlycklig att min kropp befinner sig på 2000-talet.