Första månaden efter fotledsbytet

Efter operationen tillbringade jag tre dygn på sjukhuset, först med en smärtstillande kateter, som gick ner i foten och som lindrade smärtupplevelsen avsevärt den första tiden efter ingreppet. Parallellt fick jag tabletter och sprutor och kunde själv be att få påfyllning efter behov. Jag låg på en sal med tre andra kvinnor och vi utvecklade ett ovanligt gott kamratskap i vårt engagemang i varandras krämpor och stämningen var i högsta grad skämtsam. Det kändes riktigt tomt efter att ha lämnat dem. Men vi håller reda på varann via mejl och hör av oss med jämna mellanrum. Väl hemkommen och gipsad tog vardagslivet vid och jag var en ganska krävande patient, som behövde hjälp med det mesta. Min dos läkemedel var: Kl. 6.00 en 1g tablett Alvedon samt en långtidsverkande morfintablett. Sen kunde jag fylla jag på med Oxynorm (mera morfin)efter behag under dagen. Kl. 12.00 mera Alvedon och kl 18.00 Alvedon och morfintablett samt en spruta blodförtunnande i bilringen runt magen. Det här klarade jag mig finfint på, men mitt stora bekymmer var att jag inte fick dricka någon champagne. Det hade min kära vän och livmedikus dr. C.S. beordrat. "Aldrig vin eller sprit tillsammans med morfinpreparat", löd hennes order. Stränga order var också att ha foten i högläge så gott som hela tiden, vilket inte var svårt, eftersom blodet rusade ner i foten innanför gipset när benet var i lodrät ställning, vilket omöjliggjorde några längre perioder stående. Jag tog mig fram med två kryckor, men fick ändå stödja på foten. Men ingenting kan man ju bära med sig när man har kryckor, så ett förkläde med rymliga fickor kom väl till pass när jag förflyttade mig i lägenheten. Böcker och dvd:s hade jag som förströelse och jag kunde sova hyfsat på nätterna den första veckan. Dessutom mottog jag välkomna besök av rara barn, vänner och grannar. Gipset krånglade efter en tid, så jag fick ett nytt gips innan jag jag gav mig av till vårt sommarhus. Då beslöt jag mig också för att sluta tvärt med morfinet så att jag äntligen kunde få mig lite champagne vid något trevligt tillfälle framöver. Då fick jag för första gången i livet erfara vad abstinens betyder och min kropp fick smaka på en vånda utan dess like i ungefär två dygn. Sen var allt som vanligt igen och jag satt med mitt gips i tre veckor och försökte promenera lite dessemellan. Tyvärr krånglade gipset ytterligare en gång så jag fick en dag ta mig till sjukhuset och byta gips igen. Glad var jag den 3 augusti då jag äntligen slapp mitt gips och kunde börja träna min svårt ärrade, men förhoppningsvis friska fot.