Ökning av träningsdos - lite varje dag

Nu börjar det bli kontinuitet på promenaderna. Jag har sedan i lördags gått samma sträcka varje dag och lagt på 150 m extra varje dag. Min vänstra fot känns faktiskt bättre. Jag talade med min läkare igår och bad då henne om att få operationen av den högra foten så snart som möjligt, helst i slutut av oktober. Kanske går det inte att ge mig en ny led, sa hon. Om leden är alltför trasig måste den stelopereras. Det kändes inget kul att få höra det. Men hon skulle göra vad hon kunde, det lovade hon. Jaha. Det är bara att hoppas.

Cykeltur och lite kultur

Ja, nu är jag säkrare i sadeln bokstavligt talat och vinglar inte så mycket på cykeln. Idag företog jag en cykeltur till en konstutställning, där jag travade runt med en bekant i en och en halv timme och sen blev det lunchpaus ytterligare en timme. Därefter bar det av hem igen och jag stannade och handlade lite middagsmat på vägen. Efter det var fötterna ganska möra och då var det skönt att vila. Såret mår bättre och bättre, men det är inte helt läkt ännu. Geduld = tålamod = något som behövs i stora mått.

Drygt en vecka senare - på cykel och bakom ratten.

Ja, den gångna veckan var jag till att börja med lite mera stillasittande, för att såret skulle läka lite bättre. Så har också skett, även om foten inte är badbar ännu på ett tag. Så fort allt är torrt och fint ska jag gå till badhuset och börjar träna. I morgon ska jag gå till en ortopedisk skomakare och beställa en sulförhöjning på en en bekväm toffel, så den kommer i samma höjd som högerfoten, som ju alltid måste ha en sko med klack på minst tre cm för att jag alls ska kunna gå på den. Däremot får jag inte träna min vänstra fot med klack, utan foten skall rulla från böjd vrist till sträckt på varje steg. Igår tog jag dock min första cykeltur sakta och försiktigt och idag satt jag bakom ratten för första gången på två månader. Det kändes bra att vara tillbaka i gamla vanor igen.

Längre promenad

Igår gick jag en längre bit - kanske 1.8 km - vilket kanske var i längsta laget. Jag hade bara en krycka och platta skor på båda fötterna, vilket var rena döden för den högra foten som inte är lagad än och egentligen inte tål ett sko utan klack. På kvällen ömmade båda fötterna rejält och jag lovade mig själv att inte göra om denna promenad annat än med två kryckor och klack på högerfoten. Så skedde alltså idag och nu känns det mycket bättre. Såret under stödstrumpan verkar faktiskt också läka rätt bra, men långsamt. Tålamod och tid är vad som krävs, som alltid när sår och sorger skall läka.

Stödstrumpa på!

Jaha, nu fick jag en tillrättavisning - stödstrumpa skall vara på, även om foten inte är direkt svullen. Den påskyndar uppenbarligen sårläkningen också och skall därför användas. OK! Jag talade med en expert på sårvård, som berättade detta. När sedan såret är helt läkt och torrt kan man använda "Mepiform", som på ett dramatiskt sätt gör ärret nästan osynligt. Mer om detta senare.

Fult sår under gipset

Ja, så här trist såg det ut när gipset tagits av efter en dryg månad, vilket var en stor besvikelse. Men jag kämpar på och låter såret torka under dagen så hoppas jag att det snart skall se bättre ut. Stödstrumpan, som var påbjuden, tänker jag inte sätta på, för det mådde inte ärret bra av, kunde jag konstatera. Foten är inte särskilt svullen förresten, så jag tror det är OK. Men om jag går ut på stan så tar jag på mig en vanlig strumpa för att inte få in smuts i såret.

Första månaden efter fotledsbytet

Efter operationen tillbringade jag tre dygn på sjukhuset, först med en smärtstillande kateter, som gick ner i foten och som lindrade smärtupplevelsen avsevärt den första tiden efter ingreppet. Parallellt fick jag tabletter och sprutor och kunde själv be att få påfyllning efter behov. Jag låg på en sal med tre andra kvinnor och vi utvecklade ett ovanligt gott kamratskap i vårt engagemang i varandras krämpor och stämningen var i högsta grad skämtsam. Det kändes riktigt tomt efter att ha lämnat dem. Men vi håller reda på varann via mejl och hör av oss med jämna mellanrum. Väl hemkommen och gipsad tog vardagslivet vid och jag var en ganska krävande patient, som behövde hjälp med det mesta. Min dos läkemedel var: Kl. 6.00 en 1g tablett Alvedon samt en långtidsverkande morfintablett. Sen kunde jag fylla jag på med Oxynorm (mera morfin)efter behag under dagen. Kl. 12.00 mera Alvedon och kl 18.00 Alvedon och morfintablett samt en spruta blodförtunnande i bilringen runt magen. Det här klarade jag mig finfint på, men mitt stora bekymmer var att jag inte fick dricka någon champagne. Det hade min kära vän och livmedikus dr. C.S. beordrat. "Aldrig vin eller sprit tillsammans med morfinpreparat", löd hennes order. Stränga order var också att ha foten i högläge så gott som hela tiden, vilket inte var svårt, eftersom blodet rusade ner i foten innanför gipset när benet var i lodrät ställning, vilket omöjliggjorde några längre perioder stående. Jag tog mig fram med två kryckor, men fick ändå stödja på foten. Men ingenting kan man ju bära med sig när man har kryckor, så ett förkläde med rymliga fickor kom väl till pass när jag förflyttade mig i lägenheten. Böcker och dvd:s hade jag som förströelse och jag kunde sova hyfsat på nätterna den första veckan. Dessutom mottog jag välkomna besök av rara barn, vänner och grannar. Gipset krånglade efter en tid, så jag fick ett nytt gips innan jag jag gav mig av till vårt sommarhus. Då beslöt jag mig också för att sluta tvärt med morfinet så att jag äntligen kunde få mig lite champagne vid något trevligt tillfälle framöver. Då fick jag för första gången i livet erfara vad abstinens betyder och min kropp fick smaka på en vånda utan dess like i ungefär två dygn. Sen var allt som vanligt igen och jag satt med mitt gips i tre veckor och försökte promenera lite dessemellan. Tyvärr krånglade gipset ytterligare en gång så jag fick en dag ta mig till sjukhuset och byta gips igen. Glad var jag den 3 augusti då jag äntligen slapp mitt gips och kunde börja träna min svårt ärrade, men förhoppningsvis friska fot.

Ny fotled på Nacka Sjukhus

Den 27 juni 2012 genomgick jag en fotledsoperation på Nacka Sjukhus. Man satte in en ny fotled i vänster fot samt stelopererade min vänstra stortå. Jag hade långt gången artros i båda fotlederna, men min vänstra fotled gjorde allra mest ont, så den tog man först. Det här är ingen operation man beslutar sig för att genomföra i första taget, för den är mycket komplicerad och rehabiliteringen kräver en del av patienten. "Det är ingen picknick", som amerikanerna säger, fast jag vet att alla upplever smärta och konvalescens på olika sätt. Dock jag vill kort och gott påstå att man skall vara rejält rörelsehindrad för att ge sig på ett fotledsbyte. Jag är oändligt tacksam att det går att göra idag och även om min själ och mitt hjärta stundtals befinner sig någonstans i slutet av 1800-talet, så är jag överlycklig att min kropp befinner sig på 2000-talet.